Hej!

Mycket har hänt på kort tid, känns det som iaf.
Och vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än att jag vet att jag måste.
Var länge sedan jag skrev ner mina känslor och det känns som dom bara byggs upp inom mig.
Gråten ligger alltid nära till hands och känner mig lättirriterad. Jag skyller inte på tonåren som många skulle göra. Jag skyller på att jag helt enkelt inte lättat mig på ett tag, pratat ut om allt som pågår i mitt huvud, gråtit ut de floder som finns inom mig. Men det är svårt att erkänna att jag behöver hjälp, inte på det psykiska sättet.
Utan att jag inte är den starka personen som jag alltid försöker vara. Vill inte visa mig svag, för någon.

Mitt problem just nu, är kärleken. Mina vänner har säkert tröttnat på mig kring den punkten.Men jag förstår dom.
Jag går upp och ner, något jag är trött på. Vf kan jag inte bara bestämma mig för att försöka underlätta problemet istället för att göra det värre? Vad är det som gör att jag alltid ska skapa mer problem för mig själv? Mår ju inte bra av det. Något jag upptäckt för länge sedan, men bara struntat i. Tänkte att allt skulle fixa sig av sig själv men det gör det ju inte.
Har ju också upptäckt att jag inte kan leva utan honom. Vänner har vi försökt, det gick inte. KK kan jag aldrig bli eftersom mina känslor alltid kommer finnas där.
Många säger att första kärleken är stark och nu förstår jag äntligen vad dom menar!
Frågan är vad jag ska göra med den vetskapen? Ska jag satsa igen och se vad som händer? eller ska jag säga att våran tid är förbi och förlora honom den tiden det tar för mig att gå vidare?
 Finns det ingen där ute som kan hjälpa mig!?

Jag ber om hjälp... jag klarar inte detta själv.... Och jag kommer vara en jobbig skitunge. Men jag är trött på att hjälpa andra när jag behöver fixa mitt liv först. Jag älskar att hjälpa andra människor, det är vad jag vill göra i mitt liv. Men hur kan jag säga alla saker när jag inte själv följer dem? Är det bara lögner som jag säger, för jag tror ju inte att det funkar. För mig funkar det inte, och vill inte ge råd om något som jag själv inte följer.
Därför tar jag en paus som kärleksdoktor för att reda ut mitt liv först, få mig själv att må bra. Som jag gjorde för ett år sedan. Och som jag vet att jag kan igen!

Lär skriva av mig här framöver. Så mina vänner slipper höra på mig.
Men nu är det dax att fixa sig för sängen, en dag imorgon också. En dag till i falskhet.
Kramar