Vänner

Hej!

Förlåt.. usel uppdatering på senaste tiden. Först var det mycket, och är forftarande mycket i skolan så har inte haft minsta lilla tid till att skriva något. Ovanpå allt detta har jag gått och blivit sjuk, har varit så dålig att det enda jag gjort har varit att sova,läsa och kolla film. Så då var det uteslutet att skriva något. Så har blivit en ofrivillig bloggpaus.
Nu idag äntligen börjar jag känna mig som en människa igen. Var hos läkaren igår och fick diagnosen bihåleinflamation, så har fått pencelin så hoppas det gör över snart!

Jag tittade in här av en annan anledning mer än att låta er veta att jag lever.
Nu dessa dagarna har jag fått veta hur mina vänner är... inget positivt.
Säger alltid att jag har dom bästa vännerna, och det har jag! super glad över allihopa.
Men när det gäller att höra av sig är det dåligt från alla håll.

Så länge det är JAG som tar upp kontakten,skickar sms, skriver på facebook är allt bra. Men så fort jag slutar händer det inget. Och jag är så fruktansvärt trött på att vara den drivande kraften, vara den personen som bryr sig om förhållandet, kvittar om det gäller vänskap eller kärlek. Förhållande bygger på ömsesidig respekt, vilja och kraft. Det är inte bara en person som ska ta på sig hela ansvaret.
Så jag önskar att mina vänner slår upp ögonen och tänker på mig en stund, skickar ett sms och frågar hur jag har det eller hur jag mår. Det tar inte så många minuter och sen kan man återgå till sitt liv. Men visa att jag är en del av det, att det inte är jag som ska ta hand om allt. Det hade varit skönt att bli uppskattad någon gång.

Nu ska jag fixa mig! Hoppas alla har en bra dag!

Alone

Godkväll!

Onsdag idag och man kan väl säga att halva skolveckan har gått :)
Dagen har flytit på i en behaglig takt och inte mycket har hänt.
När jag kom hem gick jag upp och satte mig i min älskade stol och läste ut min bok.

"Tretton skäl varför" en bok som får en att tänka. Man ska ta chansen när man har det. Annars kommer man ångra sig någon gång. Desutom kan man aldrig veta vad som pågår i en människas huvud, du kan bara se eller få veta så mycket som personer väljer att visa för dig.
Den personen som nästan kunde mig utan och innan har försvunnit. Nu finns det ingen som kan det.
Känns tomt, ensamt och är lite ledsen. Nu är det ingen som bara genom att kasta en blick på mig se hur jag mår. Klart, har ju en kvar. Men henne träffar jag inte så ofta och känns som vi lever två olika liv...
Kan inte hjälpa att jag tänker tanken på hur det skulle vara om någon faktiskt såg hur jag mådde... på riktigt... som pratade med mig, lät mig älta allt som finns i huvudet, gråta och bara vara. Ingen som sa att: släpp det, gå vidare. Jag behöver få ur mig alla tankar innan dom äter upp mig..

Blev ett tanke inlägg idag. Ni får gärna skriva vad ni tycker. Tror ni att det finns personer som kan se hur man mår bara genom att titta på en?

Ha en bra onsdagskväll!
Kram

Nya jag, steg ett

Hej!

Mycket har hänt på kort tid, känns det som iaf.
Och vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än att jag vet att jag måste.
Var länge sedan jag skrev ner mina känslor och det känns som dom bara byggs upp inom mig.
Gråten ligger alltid nära till hands och känner mig lättirriterad. Jag skyller inte på tonåren som många skulle göra. Jag skyller på att jag helt enkelt inte lättat mig på ett tag, pratat ut om allt som pågår i mitt huvud, gråtit ut de floder som finns inom mig. Men det är svårt att erkänna att jag behöver hjälp, inte på det psykiska sättet.
Utan att jag inte är den starka personen som jag alltid försöker vara. Vill inte visa mig svag, för någon.

Mitt problem just nu, är kärleken. Mina vänner har säkert tröttnat på mig kring den punkten.Men jag förstår dom.
Jag går upp och ner, något jag är trött på. Vf kan jag inte bara bestämma mig för att försöka underlätta problemet istället för att göra det värre? Vad är det som gör att jag alltid ska skapa mer problem för mig själv? Mår ju inte bra av det. Något jag upptäckt för länge sedan, men bara struntat i. Tänkte att allt skulle fixa sig av sig själv men det gör det ju inte.
Har ju också upptäckt att jag inte kan leva utan honom. Vänner har vi försökt, det gick inte. KK kan jag aldrig bli eftersom mina känslor alltid kommer finnas där.
Många säger att första kärleken är stark och nu förstår jag äntligen vad dom menar!
Frågan är vad jag ska göra med den vetskapen? Ska jag satsa igen och se vad som händer? eller ska jag säga att våran tid är förbi och förlora honom den tiden det tar för mig att gå vidare?
 Finns det ingen där ute som kan hjälpa mig!?

Jag ber om hjälp... jag klarar inte detta själv.... Och jag kommer vara en jobbig skitunge. Men jag är trött på att hjälpa andra när jag behöver fixa mitt liv först. Jag älskar att hjälpa andra människor, det är vad jag vill göra i mitt liv. Men hur kan jag säga alla saker när jag inte själv följer dem? Är det bara lögner som jag säger, för jag tror ju inte att det funkar. För mig funkar det inte, och vill inte ge råd om något som jag själv inte följer.
Därför tar jag en paus som kärleksdoktor för att reda ut mitt liv först, få mig själv att må bra. Som jag gjorde för ett år sedan. Och som jag vet att jag kan igen!

Lär skriva av mig här framöver. Så mina vänner slipper höra på mig.
Men nu är det dax att fixa sig för sängen, en dag imorgon också. En dag till i falskhet.
Kramar


RSS 2.0